Tema

 

Hoppets sociologi

Att undersöka hopp, visioner om en bättre framtid och till och med utopier utifrån sociologiska utgångspunkter med sociologins kritiska hållning är inget nytt. Nu är det ändå viktigare än någonsin tidigare. Sociologiska verktyg behövs för att kunna lösa samhällets lömska problem, som orsakas av klimatförändringen, ökad ojämlikhet, globala pandemier och dessa problematikers samverkan. Ett sociologiskt grepp på till samhälleliga problem hjälper oss att förstå hur individer och kollektiv förhåller sig till framtiden på 2020-talet. 

I klimatkrisen är hoppet den aktiverande kraften i såväl aktivismen som klimatforskningen. Hoppet är nyckeln till att förstå hur information tas emot och hur stora folkmassors handlingsmönster förändras. Hoppet om ett bättre liv och en bättre framtid sätter igång och upprätthåller storskaliga kollektiva fenomen, såsom migration. Också då ekonomisk utveckling analyseras är hopp ett viktigt perspektiv (Miyasaki & Swedberg 2017). Ojämlikhet kan studeras ur ett perspektiv av ett allt mer ojämlikt fördelat hopp. Å andra sidan kan hopp också ses som en nödvändig kollektiv handling som möjliggör ekonomisk och social överlevnad i ett ojämlikt samhälle. 

Ernst Bloch studerar i sitt klassiska verk Das Prinzip Hoffnung (1954 – 1959) olika uttryck av hopp i till exempel drömmar, sagor, idrott och musik som det inte ännu förverkligade. Han visar att ontologin om ’ännu-icke’ är en central kraft då det kommer till förändring, och att utopin är ett medel för att åstadkomma denna förändring, snarare än ett fiktivt idealtillstånd. Žižek (2017), å andra sidan, har föreslagit att hopplöshet – förlusten av hoppet – kan vara en nödvändig och omvälvande kraft bakom social förändring. Mer kritiskt lagda forskare har fört fram hur hopp kan utnyttjas i ett nyliberalistiskt ekonomiskt system som ”hopparbete”, det vill säga arbete utan ordentlig kompensation, som ändå accepteras av arbetarna i hopp om framtida arbetsmöjligheter (t.ex. Kuehn & Corrigan 2013). I samtida studier av sociala rörelser, särskilt angående klimataktivism, karaktäriseras hopp som en central medlare i det utmanande emotionella landskap av rädsla, ilska, skuldkänslor o.s.v. som aktivister möter. Hopp uttrycks på många sätt i dessa rörelser; som en positiv hoppfullhet, hopp inför kollektiv handling och hopp som en upprätthållande kraft för handling överhuvudtaget (t.ex. Kleres & Wettergren 2017). 

Hopp och hopplöshet kan alltså konceptualiseras och närmas på många olika sätt. Westermarcksamfundets årliga konferens på Helsingfors universitet 2020 bjuder in sociologer att reflektera kring aktuella sociologiska frågor ur hoppets och hopplöshetens perspektiv.